Allt har sitt pris, framför allt frihet

“Hope.
It’s like a drop of honey, a field of tulips blooming in the springtime. It’s a fresh rain, a whispered promise, a cloudless sky, the perfect punctuation mark at the end of a sentence. And it’s the only thing in the world keeping me afloat.”

Tahereh Mafi har definitivt en egen stil, jag fullkomligt älskar hennes sätt att skriva, alla dessa ljuvliga och vackra ord! Man skulle nästan kunna säga att det är poesi men det räcker inte heller till att beskriva henne stil, nej orden och berättelsen de bildar är helt enkelt ett konstverk!

Jag läste Shatter Me förra sommaren och det tog sin lilla tid för mig att sätta mig ner med bok nummer två i denna trilogi. När jag påbörjade första sidan så var jag återigen tillbaka i Tahereh Mafi dystopiska värld, fylld med alla dessa underbara ord. Jag kan inte mer än att återigen säga, har ni inte läst denna serie, gör det! Jag rekommenderar med helt mitt (brustna) hjärta denna underbara serie. För det är vad som hände, hjärtat mitt gick i tusen bitar vid mer än ett tillfälle.

Juliette är äntligen fri från The Reestablishment och från Warner, fri från deras planer att använda henne som ett vapen. Hon är i säkerhet och tillsammans med sin älskade Adam, men vad hon aldrig är fri ifrån är hennes dödliga beröring.

Omega Point har välkomnat henne och trots att hon skall kan känna sig trygg så har Juliette svårt att passa in och känna sig säker. För ett krig närmar sig, kriget mellan Omega Point och The Reestablishment blir mer och mer ofrånkomligt och snart så inser Juliette att hon måste välja att antingen vända ryggen till eller att slåss för sin frihet, att frivilligt ta till sina krafter och allt det medför. Men kanske måste hon även göra ett annat förkrossande val, valet att mellan sitt hjärta eller Adams liv.

I början av Unravel Me så möter vi en osäker och deprimerad Juliette, en flicka som har svårt för att anpassa sig, för att släppa in folk och som mest är sorgsen på gränsen till förtvivlan. Detta är inte så svårt att förstå med tanke på hur hon hittills har levt sitt liv. Att hela tiden veta att hon var ett misstag, ett monster som inte borde finnas till. Att växa upp utan beröring för att sedan bli fängslad och berövas all kontakt av mänsklig närvaro, ja det är inte konstigt att hon reagera som hon gör. För visst hade man som läsare kunna tycka, som några karaktärer i boken gör (och kanske med rätta ur deras perspektiv), men ryck upp dig, sluta gnäll, lyft blicken och se vad du nu har istället, lägg det gamla bakom dig och titta framåt istället.

Det här är Tahereh Mafi storhet och hennes styrka i sin berättelse, att få läsaren att förnimma varje nyans, färg och känsla och detta med varje fiber i kroppen. För du blir berörd av Juliette, hur svårt det efter år av isolering, en isolering som nästan resulterade i ett förlorat förstånd, man känner varje sekund av hennes spirande kärlek för Adam och tragedin detta resulterar i. Förstår att hon fortfarande känner sig isolerad trots alla människor runt omkring henne. Ja, du är med henne i varje ny upplevelse och när hennes hjärta brister så gör ditt det också. Tahereh Mafi tillåter delar av historien att stå tillbaka lite till förmån för att utveckla Juliette och se hur hon sakta börjar acklimatisera sig, vilket till slut leder till att Juliette sakta men säkert hittar sin styrka, hennes krafter och att hon äntligen börjar omfamnar den hon är och vad hon är kapabel till.

Resten av berättelsen är mer om Juliettes roll i motståndsrörelsen, vi får möta lite fler personer som alla har minst sagt intressanta förmågor. För allt är inte hjärtekrossande, dystopi och död, det finns humor i denna berättelse också, och levereras framförallt av Kenji Kishimoto, Adams bästa vän och som hjälpte till med flykten ifrån Warner.
“I am not moody”
“Yeah, bro.” Kenji puts his utensils down. “You are moody. It’s always ‘Shut up, Kenji.’ ‘Go to sleep, Kenji.’ ‘No one wants to see you naked, Kenji.’ When I know for a fact that there are thousands of people who would love to see me naked”

Omega Point förbereder sig för krig då the Reestablishmet med Warner i spetsen börjar sakta men ack så säkert att ringa in var de befinner sig. För Warner har inte gett upp med att hitta och ta tillbaka Juliette. Här får vi se lite mer av den dystopiska värld som de alla lever i och vi får möta Warners far The Supreme Commander of The Reestablishment, som har en egen agenda och inte skyr några som helst medel att för att få det han vill ha. Och minsann om inte The Supreme Commander har en hemlighet eller två.

På tal om Warner, åhh, Warner *fan girl suck* jepp, jag är helt såld. Jag måste erkänna att jag tycker att Warner är så mycket mer intresant och mångdimentionerade än Adam i denna bok. Den Warner vi möter har så många fler lager och vi får inblick i var han kommer ifrån och det i sin tur förklarar mycket av varför han är den han är och handlar som han gör. Warner har precis som Juliette en egen röst och det gör hans karaktär så mycket mer intressant än alla andra runt omkring henne. Han har ett djup som jag personligen saknar hos exempelvis Adam, en karaktär som både är högst intellektuell och till viss del filosofisk.

“Books”
“are easily destroyed. But words will live as long as people can remember them. Tattoos, for example, are very hard to forget.”
“I think there’s something about the impermanence of life these days that makes it necessary to etch ink into our skins. It reminds us that we’ve been marked by the world, that we’re still alive. That we’ll never forget.”

Jag fasar för vad som kommer att hända Warner i sista delen, Ignite Me, då jag inte helt litar på att han faktiskt kommer att överleva och även om han gör det att Juliette i slutändan kommer av välja Adam då han tyvärr kanske är mera den självklara/ traditionella hjälten (fast inte i min bok, absolut verkligen inte). Hade jag inte blivit övertygad här om hur rätt Warner är för Juliette, så fick mellan-berättelsen Destroy Me definitivt över mig på team Warners sida. Det är ingen liten sak att få sin läsare att tycka mer om och har mer förståelse för den kallblodiga mördaren än helylle killen. Ytterligare ett bevis på hur bra Tahereh Mafi är.

I denna berättelse finns det inget som är definitivt svart eller vitt för precis som i vårt vanliga liv så är det varken enkelt eller glasklart. De lite djupare tankarna finns, är friheten alltid rätt oavsett pris? Är det rätt att ta liv för the greater good? Vad gör det med människor när gränsen passeras?
Där finns många ögonblick i Unravel me som är överraskade och chockerade, som läsare så sitter du på spänn hela tiden, för är det något som är säkert i Tahereh Mafis värld, så är det att du inte kan var säker på vad som komma skall. Det är som att lyfta på en sten, du vet aldrig vad som finns där under…

Jag skulle kunna fortsätta i evigheter om hur bra den här boken är, ta upp delar och personer och vända och vrida på dem och ändå så skulle jag aldrig kunna göra Tahereh Mafi berättelse någon rättvisa.
Nej jag tror att allt jag kan säga är läs, läs och läs!

—

och eftersom jag helt enkelt inte kan få nog av Tahereh Mafis prosa så kommer här ytterliga ett citat.

“It’s like spending 6 months just trying to inhale. It’s like forgetting how to move your muscles and reliving every nauseous moment in your life and struggling to get all the splinters out from underneath your skin. It’s like that one time you woke up and tripped down a rabbit hole and a blond girl in a blue dress kept asking you for directions but you couldn’t tell her, you had no idea, you kept trying to speak but your throat was full of rain clouds and it’s like someone has taken the ocean and filled it with silence and dumped it all over this room.
It’s like this.”

—
Oh my! My heart broke so many times.
I just love, Tahereh Mafis style, the story, her writing and all those lovely and beautiful words.
Now I just have to start remember how to breathe.

____________________

Betyg 5/5

Unravel me (Shatter Me #2)
Av Tahereh Mafi
Publicerad 2013 av