Tag Archives: Shatter me

Allt har sitt pris, framför allt frihet

Hope.
It’s like a drop of honey, a field of tulips blooming in the springtime. It’s a fresh rain, a whispered promise, a cloudless sky, the perfect punctuation mark at the end of a sentence. And it’s the only thing in the world keeping me afloat.”

Tahereh Mafi har definitivt en egen stil, jag fullkomligt älskar hennes sätt att skriva, alla dessa ljuvliga och vackra ord! Man skulle nästan kunna säga att det är poesi men det räcker inte heller till att beskriva henne stil, nej orden och berättelsen de bildar är helt enkelt ett konstverk!

Jag läste Shatter Me förra sommaren och det tog sin lilla tid för mig att sätta mig ner med bok nummer två i denna trilogi. När jag påbörjade första sidan så var jag återigen tillbaka i Tahereh Mafi dystopiska värld, fylld med alla dessa underbara ord. Jag kan inte mer än att återigen säga, har ni inte läst denna serie, gör det! Jag rekommenderar med helt mitt (brustna) hjärta denna underbara serie. För det är vad som hände, hjärtat mitt gick i tusen bitar vid mer än ett tillfälle.

UnravelJuliette är äntligen fri från The Reestablishment och från Warner, fri från deras planer att använda henne som ett vapen. Hon är i säkerhet och tillsammans med sin älskade Adam, men vad hon aldrig är fri ifrån är hennes dödliga beröring.

Omega Point har välkomnat henne och trots att hon skall kan känna sig trygg så har Juliette svårt att passa in och känna sig säker. För ett krig närmar sig, kriget mellan Omega Point och The Reestablishment blir mer och mer ofrånkomligt och snart så inser Juliette att hon måste välja att antingen vända ryggen till eller att slåss för sin frihet, att frivilligt ta till sina krafter och allt det medför. Men kanske måste hon även göra ett annat förkrossande val, valet att mellan sitt hjärta eller Adams liv.

I början av Unravel Me så möter vi en osäker och deprimerad Juliette, en flicka som har svårt för att anpassa sig, för att släppa in folk och som mest är sorgsen på gränsen till förtvivlan. Detta är inte så svårt att förstå med tanke på hur hon hittills har levt sitt liv. Att hela tiden veta att hon var ett misstag, ett monster som inte borde finnas till. Att växa upp utan beröring för att sedan bli fängslad och berövas all kontakt av mänsklig närvaro, ja det är inte konstigt att hon reagera som hon gör. För visst hade man som läsare kunna tycka, som några karaktärer i boken gör (och kanske med rätta ur deras perspektiv), men ryck upp dig, sluta gnäll, lyft blicken och se vad du nu har istället, lägg det gamla bakom dig och titta framåt istället.

Det här är Tahereh Mafi storhet och hennes styrka i sin berättelse, att få läsaren att förnimma varje nyans, färg och känsla och detta med varje fiber i kroppen. För du blir berörd av Juliette, hur svårt det efter år av isolering, en isolering som nästan resulterade i ett förlorat förstånd, man känner varje sekund av hennes spirande kärlek för Adam och tragedin detta resulterar i. Förstår att hon fortfarande känner sig isolerad trots alla människor runt omkring henne. Ja, du är med henne i varje ny upplevelse och när hennes hjärta brister så gör ditt det också. Tahereh Mafi tillåter delar av historien att stå tillbaka lite till förmån för att utveckla Juliette och se hur hon sakta börjar acklimatisera sig, vilket till slut leder till att Juliette sakta men säkert hittar sin styrka, hennes krafter och att hon äntligen börjar omfamnar den hon är och vad hon är kapabel till.

Resten av berättelsen är mer om Juliettes roll i motståndsrörelsen, vi får möta lite fler personer som alla har minst sagt intressanta förmågor. För allt är inte hjärtekrossande, dystopi och död, det finns humor i denna berättelse också, och levereras framförallt av Kenji Kishimoto, Adams bästa vän och som hjälpte till med flykten ifrån Warner.
“I am not moody”
“Yeah, bro.” Kenji puts his utensils down. “You are moody. It’s always ‘Shut up, Kenji.’ ‘Go to sleep, Kenji.’ ‘No one wants to see you naked, Kenji.’ When I know for a fact that there are thousands of people who would love to see me naked”

Omega Point förbereder sig för krig då the Reestablishmet med Warner i spetsen börjar sakta men ack så säkert att ringa in var de befinner sig. För Warner har inte gett upp med att hitta och ta tillbaka Juliette. Här får vi se lite mer av den dystopiska värld som de alla lever i och vi får möta Warners far The Supreme Commander of The Reestablishment, som har en egen agenda och inte skyr några som helst medel att för att få det han vill ha. Och minsann om inte The Supreme Commander har en hemlighet eller två.

På tal om Warner, åhh, Warner *fan girl suck* jepp, jag är helt såld. Jag måste erkänna att jag tycker att Warner är så mycket mer intresant och mångdimentionerade än Adam i denna bok. Den Warner vi möter har så många fler lager och vi får inblick i var han kommer ifrån och det i sin tur förklarar mycket av varför han är den han är och handlar som han gör. Warner har precis som Juliette en egen röst och det gör hans karaktär så mycket mer intressant än alla andra runt omkring henne. Han har ett djup som jag personligen saknar hos exempelvis Adam, en karaktär som både är högst intellektuell och till viss del filosofisk.

“Books”
“are easily destroyed. But words will live as long as people can remember them. Tattoos, for example, are very hard to forget.”
“I think there’s something about the impermanence of life these days that makes it necessary to etch ink into our skins. It reminds us that we’ve been marked by the world, that we’re still alive. That we’ll never forget.”

Jag fasar för vad som kommer att hända Warner i sista delen, Ignite Me, då jag inte helt litar på att han faktiskt kommer att överleva och även om han gör det att Juliette i slutändan kommer av välja Adam då han tyvärr kanske är mera den självklara/ traditionella hjälten (fast inte i min bok, absolut verkligen inte). Hade jag inte blivit övertygad här om hur rätt Warner är för Juliette, så fick mellan-berättelsen Destroy Me definitivt över mig på team Warners sida. Det är ingen liten sak att få sin läsare att tycka mer om och har mer förståelse för den kallblodiga mördaren än helylle killen. Ytterligare ett bevis på hur bra Tahereh Mafi är.

I denna berättelse finns det inget som är definitivt svart eller vitt för precis som i vårt vanliga liv så är det varken enkelt eller glasklart. De lite djupare tankarna finns, är friheten alltid rätt oavsett pris? Är det rätt att ta liv för the greater good? Vad gör det med människor när gränsen passeras?
Där finns många ögonblick i Unravel me som är överraskade och chockerade, som läsare så sitter du på spänn hela tiden, för är det något som är säkert i Tahereh Mafis värld, så är det att du inte kan var säker på vad som komma skall. Det är som att lyfta på en sten, du vet aldrig vad som finns där under…

Jag skulle kunna fortsätta i evigheter om hur bra den här boken är, ta upp delar och personer och vända och vrida på dem och ändå så skulle jag aldrig kunna göra Tahereh Mafi berättelse någon rättvisa.
Nej jag tror att allt jag kan säga är läs, läs och läs!

och eftersom jag helt enkelt inte kan få nog av Tahereh Mafis prosa så kommer här ytterliga ett citat.

“It’s like spending 6 months just trying to inhale. It’s like forgetting how to move your muscles and reliving every nauseous moment in your life and struggling to get all the splinters out from underneath your skin. It’s like that one time you woke up and tripped down a rabbit hole and a blond girl in a blue dress kept asking you for directions but you couldn’t tell her, you had no idea, you kept trying to speak but your throat was full of rain clouds and it’s like someone has taken the ocean and filled it with silence and dumped it all over this room.
It’s like this.”


gbOh my! My heart broke so many times.
I just love, Tahereh Mafis style, the story, her writing and all those lovely and beautiful words.
Now I just have to start remember how to breathe.

____________________

Betyg 5/5

Unravel me (Shatter Me #2)
Av Tahereh Mafi
Publicerad 2013 av

Advertisements

1 Comment

Filed under Dystopian, Tahereh Mafi, Young Adult

Destroy Me

Minirecension
Destroy me är en kortnovell som utspelar sig mellan Shatter me och Unravel me och här är det Warner vi får följa, hans tankar och känslor.

Först ut, jag måste erkänna att jag varit lite skeptisk till alla dessa ”mellanböcker” som poppar upp som svampar i skogen efter regn. Men efter jag läst ett par nu så förstå jag varför, de är som små guldkorn, ett sätt för författaren att berätta ifrån ett annat perspektiv än i huvudboken, att låta någon annan än huvudrollspersonen komma till tals, en möjlighet att djupa sina karaktärer och kanske få tillfälle (och lov) att ta ett litet sidospår. Måste nog säga, brilliant är vad det är och jag kommer definitivt läsa fler av dessa in-between historier.

Destroy meWarner är tillbaka på basen och återhämtar efter sin nästan dödlig skottskada, nu måste han förutom att hitta sin styrka även att göra allt i sin makt att hålla sina soldater i schack och se till att slå ner på minsta lilla uppror som kan uppstå ute i hans sektor. Men framför allt så är hans första priritet att hitta Juliette igen då hans besatthet bara blir värre. Som om det inte vore nog så dyker hans far plötsligt upp, The Supreme Commander of The Reestablishment är djupt besviken på sin son, hur han skött området, att han tillåtit sig bli skjuten, men även att han tappat bort Jueliette, för det verkar som hans far har egna planer för henne. Planer som Warner helt enkelt inte kan tillåta!

I Destroy me får vi lära känna en helt annan Warner än den hänsynslösa ledaren för Sector 45 vi mötte i Shatter me. Som läsare så inser man vilken skadad människa det här är, en som aldrig fått en chans i livet att bli en varm, empatisk eller helt vanlig människa. Hans far är totalt hänsynslös och som läsare så känner man mer och mer för Warner för egentligen är han en rätt känslig ung man. Vi får reda på lite mer hur och varför han känner så starkt för Juliette och vad hans besatthet av henne bottnar i. Allt jag kan säga efter läst den här berättelsen + Unravel me (recension kommer) så måste jag nog mer och mer luta åt att Warner är min nya favorit.

Tahereh Mafi har ett sådant vackert språk och även om man känner igen hennes sätt att bygga ord, meningar och en hel berättelse så finns här en annan ton, en annan röst, som är klar och tydlig. Ja detta är verkligen Warner vi möter och ingen annan.

Destroy me är en lite bitter sweet berättelse och hade det inte varit så att jag redan läst Unraval me så hade jag definitivt fått abstinens att vänta på nästa boksläpp 😀

____________________

Betyg 4/5

Destroy me (Shatter me 1.5)
Av Tahereh Mafi
Publicerad 2012 av HarperCollins

Leave a comment

Filed under Dystopian, Tahereh Mafi, Young Adult

I gränslandet mellan avgrund och räddning

Shatter me

I’ve been locked up for 264 Days.
I have nothing but a small notebook and a broken pen and the numbers in my head to keep me company. 1 window. 4 walls. 144 square feet of space. 26 letters in an alphabet I haven’t spoken in 264 Days of isolation.
6,336 hours since I’ve touched Another human being.


Så börjar debutromanen Shatter me av Tahereh Mafi. Denna roman är lite märkligt och udda skriven, en berättelse som både känns ny och fräsch men även lite välbekant.


I en alternativ/ nära framtid så har något gått fel, träden och grönskan håller på att helt försvinna, allt djurliv likaså. Människor svälter, livet vi känner och tar förgivet verkar för alltid vara borta. Mitt i detta så tar the Reestablishment över, det är de som är världens räddning. Bort med alla böcker, all kultur, semesterresor och nöjen. Dags för att följa regler, genom arbete kommer världen bli bättre. Här möter vi 17 åriga Juliette, som varit utan mänsklig kontakt i ett år och varit fängslad längre än så. Vi möter henne precis innan hennes psyke helt faller sönder, plötsligt utan förvarning får hon en dag en cellkamrat, en pojke, vem är han och varför är han där?
Detta till synes slumpartade möte leder till att hon släpps ut, men inte till friheten, oh nej, the Reestablishment har planer för henne, att använda henne som ett vapen. Ett vapen mot alla som vågar opponera sig, vågar tänka fritt eller helt enkelt hamnat i onåd. Juliette har nämligen en förmåga, en gåva eller en förbannelse som hon själv ser det, hennes beröring dödar!


Vad många säker finner störande är sättet Tahereh Mafi för sin berättelse framåt, förutom traditionellt berättande så får vi läsa Juliettes rätt så osammanhängande tankar, i början är de dominerande, men såsmåningom blir de färre, men är alltid där. Personligen så tyckte jag att detta var ett intressant och udda sätt att visa hur ett sinne sakta håller på att lösas upp.
Vi möter en flicka som inte fått någon som helst mänskligt kontakt, en flicka som tidigt möttes av sina föräldrars avsky, en flicka som alltid fick skulden, blev mobbad och i stort inte hade några vänner under sin uppväxt. Lägg där till att föräldrarna utan tvekan lät henne bli inlåst på ett mentalsjukhus (fängelse).
Vad händer med en människa och hennes psyke under liknande omständigheter, hur lång tid kan vi förbli vid våra sinnes fulla bruk innan vi går i kras?!


Shatter me är mer än en berättelse om en ung människas bräckliga psyke, det är här de kanske lite mer enkla och mer igenkännbara bitar kommer in.
Kärlekshistorien; i centrum står två tonåringar och deras spirande romans, inget revolutionerande här, men där finns ändock en liten twist. Kärlekshistorien är vacker i sin enkelhet och omständigheter runt dessa två gör att vi förstår dramatiken den skapar.
Världen; för tankarna till en enklare version av V for Vendetta, åtminstone när det kommer till The Reestablishment och dess lakejer. Uniformer, soldater, bokbrännandet, fattigdom och död bland det enkla folket medans de maktlystna vältrar sig i överflöd.


Bortser man från den lite udda berättarstilen som Tahereh Mafi har, så kan man på ytan tycka att detta är en rätt så typisk dystopisk ungdomsbok. Men allt eftersom jag läser boken så känner jag, (kan hända att jag läser in för mycket men) här finns även kritik mot vårt samhälle som det ser ut idag, om de faror som lurar runt hörnet om vi inte ser om vår jord.


Our people are dying because we are feeding them poison. Animals are dying because we are forcing them to eat waste, forcing them to live in their own filth, caging them together and abusing them. Plants are withering away because we are dumping chemicals into the Earth that make them hazardous to our health.


Och det är väl precis vad en dystopisk berättelse är, ett varningsord på vägen…


Detta är en debutroman som jag slukade snabbt, en dystopisk ungdomsbok med en lite udda berättarstil. Jag blev definitivt sugen på att läsa mer och ta reda på vad som komma skall för vår hjältinna.

 

——————————
Shatter me
By Tahereh Mafi
Published 2011 by HarperCollins

8 Comments

Filed under Dystopian, Paranormal, Tahereh Mafi, Young Adult