När någon säger superhjälte, vare sig det rör sig om film/tv eller i klassisk serietidningssammanhang så tänker jag alltid först och främst på Superman. Visst, många tycker att han är rätt lam, lite väl polerad, lite för perfekt, kanske en något gammalmodig hjälte (jag har hört det mesta när det diskuteras vilken superhjälte som är bäst), men inte för mig, nej för mig är han min all-time-favorit superhjälte. Så här kommer a trip down memory lane.
Det började tidigt när jag följde med min killkompis (vi gick väl i låg/ mellanstadiet) till vår lokala loppis, där fanns en hörna fylld med riktigt gamla serietidningar staplade högt och lågt, att de var gamla gjorde inget och för en krona eller två kunde man dyka ner i fantastiska världar och läsa om Stålmannen, Rymdens hjältar, Fantomen, Läderlappen, Spindelmannen och mycket mycket mer.
Vilket paradis det var och för mig var det Stålmannen som gällde men givetvis en och annan Rymdens hjältar blev det också.
För han var ju så cool, kunde flyga, var superstark, hade röntgensyn och var dessutom journalist! Klart imponerad var mitt unga jag, visst i ärlighetens namn så är väl dessa historier inte riktigt fyllda med något direkt djup, men det var en bra ingång i serietidningens underbara värld och alla dessa timmar vi botaniserade och grävde djupt i lådor och hyllor blev för mig startskottet för en livslång kärlek till Superman i allmänhet och serietidningar i synnerhet.
Superman (1978)
Efter alla läste en hel hög av serier som skildrande Superman så var det självklart att titta på Christopher Reeve och hans tolkning av vår flygande hjälte från Krypton, för visst är det så (då i alla fall) att i och på film så VAR Christopher Reeve Superman! Här fick vi se en annan sida av vår hjälte än den som fanns i de flesta tecknade serierna, det handlade inte bara om att rädda jorden och dess människor, det handlade om förlust, att göra svåra val och om att vara ensam. Men det fanns även vissa humorinslag då Clark Kent porträtteras som klumpig och rätt töntig. Idag känns dessa filmer rent av löjliga bitvis (ja jag såg om dem för inte så länge sedan, det skulle jag nog inte gjort utan behållit min barndomsbild, ja ja så kan det gå). Men då funkade det och i mångt och mycket så är det nog svårt att nämna Christopher Reeve utan att göra kopplingen till just Superman.
Efter dessa unga år fyllda med Stålmannen och Superman på vita duken (eller ja på tv för min del) så gör vi ett hopp fram till nästa inkarnation, denna gång i form av tidigt 90-tal och TV.
Lois & Clark: The New Adventures of Superman (1993-1997)
Lois & Clark, oj, ja vad skall man säga, vill man ha en humoristisk Superman berättelse så får man det definitivt här, här är det mera fokus på hur Lois alltid skall undersöka något, vad hon tror blir det nya stora scoopet, som givetvis leder till att hon hamnar i fara och hur Superman räddar henne och dagen för att sedan göra om det om och om igen.
Nä, jag tror vi går vidare, för det här är väl knappast någon version att vara stolt över.
För att summera hela serien (och framför allt Lois) med skurken Tempus ord, Well, that was worth the whole trip! To meet the most galactically stupid woman who ever lived!
The Death of Superman (1992-93)
Moving on, parallellt med ovan nämnda tv-serie så hände det en hel del med den tecknade Superman, DC comics började på tidigt nittiotal med re-boots av sina hjältar och Superman var först ut med att dö. I The Death of Superman och World Without a Superman får vi se just det, hur vår hjälte “dör” och hur detta påverkar både de som finns runt omkring honom och hela Metropolis. Det är även i tiden före detta som DC beslutar sig för att helt släppa triangeldramat Lois Lane/Superman/Clark Kent, här är Lois och Clark istället förlovade och har, till skillnaden från TV-serien-vi-inte-nämner, ett riktigt förhållande. The Death of Superman och World Without a Superman handlar inte enbart om just Clark Kent/ Superman, utan fokuserar även på de som finns närmast honom, hans föräldrar, vännerna på Daily Planet och Lois så klart, men vi får även se ett fullt spektrum av superhjältar/hjältinnor och en och annan fiende dyker också upp. Stilen är fortfarande den samma, fortfarande old school, men jag tycker ändå att det är lite av en milstolpe eller nystart om man så vill.
Smallville (2001–2011)
Nästa hopp blir att ta oss in till 2000-talets Superman och med det hamnar vi givetvis återigen i TV världen och Smallville (2001-2011). Smallville tycker jag är en serie som håller sig mer nära originalet, men ändå vågar att ta ut svängarna och utveckla både Clark Kent/ Superman och hans omvärld. Om vi bortser från de första säsongerna så tycker jag att serien är bland det bästa som gjort i Superhjälte-på-TV genren. Vi får se en annan Clark Kent än vi är vana vid, hur det är att försöka leva som tonåring och sedan ung vuxen, hur det är att vara människa trots att man inte är just det, människa. Att sakta upptäcka sina styrkor, färdigheter och framför allt sina svagheter. Under hela 10 säsonger får vi uppleva hur en ung Clark Kent så småningom förvandlas till att blir den Superman vi är vana vid. Givetvis dyker andra välkända karaktärer upp och vi får se dessa hjältarna/ hjältinnor och Superskurkars historia och bakgrund.
Så vad är tjusningen med Superman för mig?
Ibland kan en gammal nostalgikänsla vara själva tjusningen, men om vi bortser från barndomsminnen, för mig är det nog rätt och slätt det mänskliga som finns i berättelserna. Att läsa om en person som försöka passa in, att försöka leva som en vanlig människa, även om han i detta fall faktiskt kommer ifrån en helt annan planet. Superman/ Clark Kent försöker vid flera tillfällen att lägga sina superkrafter bakom sig, men hur och vad han än gör så hamnar han i ett läge där han måste ta sitt ansvar och vilket ansvar sedan. Att vara den som försvarar de närmaste, hembygden, Metropolis och slutligen världen är inte alltid så självklart och både Christopher Reeves tolkning och i Smallville får vi se hur Clark kämpar med detta.
Även om man kan tycka att Superman är väldigt grabbigt så är han omgiven av starka kvinnor, vanliga kvinnor som formar honom till den han är. Martha Kent som är stark och gett honom inte bara ett hem, en familj men även den moralkompass han har med sig, där finns ungdomskärleken Lana Lang och givetvis Lois Lane, hans journalistpartner och sedermera hans stora kärlek. Alla dessa tre porträtteras på bra och intressanta sätt återigen både i Superman filmerna, Smallville samt i The Death of Superman/ World Without a Superman.
För skall man göra en manlig superhjälte på ett bra sätt, så behövs det mer än muskler, spandex och superkrafter, det behövs karaktärsdjup och intressanta personligheter runt omkring “hjälten” och i min bok så tycker jag att Superman har det.
Superman: Earth One (2010)
Hur ser framtiden ut för min hjälte? Ja rent serietidningsmässigt så har det inte blivit så mycket läst för mig de sista 10 åren måste jag erkänna och när Smallville sände sitt sista avsnitt 2011 blev det inte så mycket på film/tv fronten heller för mig. Men så kom DC ut med sin Earth One satsning och med den en helt ny tolkning av Superman, en ny värld rätt och slätt, där vi möter en ung, rätt nedstämd Clark som anländer till Metropolis, en ung vuxen som har svårt att passa in och som velar över att sätta sitt ansvar först eller försöka leva ett ”vanligt” liv istället. Om man tycker att Clark Kent och hans alterego kan vara lite för perfekt, ha lite för polerad fasad så är det definitivt inte den typen vi möter i Earth One!
Superman: Earth One 2010
Alla dessa Superhjältar, det kan känns lite märkligt för mig att inte ägna ett blogginlägg åt en superhjältinna istället, men helt ärligt så är det de klassiska superhjältarna de som jag tänker först på, även om det självklar finns en hel hög med kick-ass superhjältinnor också, eller ja en hel hög är väl att ta i, men ett par tre stycken i alla fall. Dock har jag inte samma nostalgi till dem, nej det är en helt annan typ av hjältinnor som färgade mina unga år som serieläsare, hjältinnor som Yoko Tsuno, Franka, Judge Anderson, Kelly Green, Adèle Blanc-Sec, kvinnorna i de flesta av François Bourgeon verk (även om det mest är bedrövelse i han berättelser) och inte att förglömma den största kvinnliga förebild jag hade under hela min tonårstid, Modesty Blaise. Men det är en helt annan diskussion det.
Avslutningsvis så vill jag nämna, tyvärr missade jag helt att anmäla mig till Fiktiviteter superhjältesöndag, men vill ni läsa mer om serier så skall ni definitivt surfa in och läsa en hel hög med trevliga inlägg där 🙂
Så sätt igång och frossa i superhjältar högt och lågt, för det kan ju inte bli bättre än att göra just det, så här på en regnig och grå söndag.
the road so far... 