We’re all mad here

“Yes“, Morpheus says. “The boy escaped by chasing a white rabbit. There’s poetic in that, aye?“

Först ut, till alla er som tänkt läsa Spintered (min recension hittas här) och inte vill ha några som helst spoilers rekommenderar jag att läsa boken först och sedan komma tillbaka hit.

Kastade mig över del två i Spintered med förhoppningar om att igen få leva och andas Wonderland och möta dess besynnerliga innevånare! Åhhh jag vill inget annat än att skriva vilken fantastisk bok det är, att del två i serien är lika fantastisk, underbar och magisk som den första delen var, men…

Det är ett år sedan Alyssa tumlade ner igenom kaninhålet, ett år sedan hon mötte Bandersnach, ett år sedan hon kröntes, ett år sedan hon räddade livet på sin älskade Jeb och lämnade bakom sig både Morpheus, Queen Red och alla andra innevånare i Wonderland. Allt hon behöver gör nu är att ta sig igenom studentbalen, ta examen och börja sitt nya liv som konststudent i London.

Tyvärr går det inte alls som Alyssa hoppats och planerat, hennes mamma, som äntligen är utsläppt från mentalsjukhuset är överdrivet överbeskyddande och misstänksam mot allt som ens kan andas Wonderland. Hennes drömmar blir mer verkliga och när sedan Morpheus dyker upp, här mitt i verkligheten, med budskapet att Wonderland lider av att hon övergett dem, landet är i kaos och hon behöver axla sitt ansvar så känner hon att båda sina liv är på kollisionskurs. Delar av henne, den vilda och fria Alyssa känner lockelsen att återvända, men den förnuftiga sidan av henne säger att det är här, bland vänner och familj, bland människorna som hon hör hemma. Morpheus varnar att om hon inte följer med honom och ställer allt till rätta så finns det risk för att Queen Red, som lyckats att ta sig fri, även kan ta sig över till denna värld. Om Alyssa väljer att stanna kvar riskerar hon att utsätta Jeb, sina föräldrar och alla hon älskar för fara, men om hon följer med till Wonderland så väntar henne en dödlig kamp som hon ej vet om hon kan vinna.

Tillsammans med Splintered är nog de här två mina absoluta favoriter när det kommer till fantastiska och vackra omslag. Unhinged är en ack så vacker bok, omslaget i blåa toner med nästan självlysande gröna detaljer och en underbar tolkning av Morpheus möter oss, med sina ögontatueringar, sin hatt och sorgsna ögon *suck*. Även texten har ett underbart typsnitt och färg, denna gång åt det röd-lila hållet och även här precis som i del ett i serien är kapitelindelningen stilfylld och vacker. För att inte tala om kapitelnamnen, de är en fröjd bara de, vad sägs om följande, Peregrination & Negotiation, Between the devil & the muddy sea eller varför inte Prom-Pocalypse. Briljant.
Men tänker någon, det är väl innehållet som räknas? Visst självklart, men precis som jag föredrar att ge bort vackra packet med både snören, papper och lack som matchar mottagaren, att jag gärna äter finfina praliner som kommer i glittrande och lyxiga förpackningar, så vill jag ha vackra omslag på mina böcker. Ett intressant, vackert eller magiskt omslag ger den där första känslan om vad som komma skall.

Språket är vackert och A. G. Howard har verkligen en talang att måla upp och beskriva sin tolkning av Wonderland och dess folk, jag älskar verkligen det märkliga, det sällsamma och det ibland rent av otäcka. Hon har med sina böcker verkligen lyckats omvandla en klassisk berättelse till något eget, intressant och mycket udda, då första boken mer var ett omtag på klassiska Alice historien, så är Unhinged mer en berättelse om vad som hände sen.

“Little blossom trapped in between, wearing malice like a queen;
hide the truth, be cruel and tart,
still all the more, you rule my heart.”

Tyvärr så var avsaknaden av Wonderland nog det som gjorde mig mest besviken, hade så sett fram emot mer utav de udda karaktärerna i alla sin (ibland) hisklighet som mötte oss i Splintered.

Vad jag störde mig på, på gränsen till att göra mig riktigt frustrerad är hur Alyssa som trots en tragisk och tuff uppväxt är stark och modig i första boken, helt plötsligt är raka motsatsen. Hennes styrka, egna stil och hennes rebelliska och något vimsiga natur som gjorde henne till en perfekt hjältinna i Splintered är som bortblåsta här, vi möts istället av en tjurig, svartsjuk och gnällig tonåring. All hennes styrka finns ingenstans att finna och istället låter hon den ena efter den andra personen och familjemedlemmen till och med trycka ner henne. Här förstår jag inte alls varför författarinnan valt denna väg, att helt ändra på en karaktär till det sämre känns märkligt. Måste erkänna att jag räknade nog med att få möta en ännu starkare, udda och tuffare Alyssa efter alla upplevelser i Wonderland som borde stärkt henne och fått henne att mer blomma ut till den hon egentligen är.

Men visst där är delar jag uppskattade och frossade i, allt som har med Netherlings att göra, de gånger Alyssa verkligen omfamnar den delen av sig som tillhör Wonderland ja, de är sååå bra. Vingar, magi, galenskap och ögontatueringar, jag säger bara, mums. Vi får fler återblickar ifrån en ung Alyssa och hennes drömäventyr som liten. Vidare så får vi även reda på mer om en utav personerna i Alyssas liv, vill inte avslöja för mycket men en del av de sanningar som uppdagas här var både överraskande och intressanta. Sedan har vi naturligtvis de talande blommorna och insekterna, känslan av att omgivning samt nära och kära tror att hon håller på att tappa verklighetsförankringen. Även om känslan av galenskap inte är lika närvarande i Unhinged som i Spintered så finns den där alltid i bakgrunden och då Alyssa befinner sig i “vår” värld blir det svårare och svårare att hålla upp en fasad.

Så har vi det där med kärlekshistorien, den tar på tok för mycket plats och den drar ner tempot lite väl mycket. Jag måste erkänna att Jeb fortfarande inte är min favorit, han är inte så mycket bättre i denna bok än han var i första delen, förstår helt enkelt inte dragning till honom, han är fortfarande mest överlägsen och verkar faktiskt inte hålla av Alyssa lika mycket som hon håller av honom.

Vilken tur då att vi får återse några av mina favorit Netherlings, Morpheus, Gossimer, Rabid White och sedan så dyker även Chessie upp, ohhh fina Chessie äntligen. Dessa märkliga, bisarra, underbara och framför allt galna karaktärer!

Morpheus är som vanligt härligt arrogant och gör ingen illusion om vad han vill och hur mycket man kan lita på honom. Älskar hur Howard beskriver honom, från sina udda hattar, hans skimrande ögontatueringar, vingar, kläder och hans uttryck. Trots att han inte alltid säger hela sanningen, så kommer han inte med några direkta lögner, han är ärlig med vad han vill och vilket mål han har, nämligen att rädda Wonderland, att få Alyssa att inse att hon även har plikt gentemot dem. Jag tycker nog allt att Morpheus känslor för Alyssa känns mer äkta än de som Jeb visar upp. Även om han gömmer sig bakom sarkasm och ironi, så finns där en genuin kärlek. Frågan är, precis som han själv ställer till Alyssa, varför hon alltid tror det värsta om honom och litar blint på alla andra (som har hemligheter högt såväl som lågt), ja det kan man fråga sig.

“Of all the times you’ve undressed me in my fantasies, I never remember feeling this…unfulfilled.”
“Please, Morpheus,” I beg upon hearing Jeb stir in the background.
“Ah, but those delectable words,” Morpheus says with a provocative smirk, “those are always in the fantasy.”
I glare at him. “You’re unbelievable.”
“And that sentiment is reserved for the end.”

Men kanske är det avsaknaden av Wonderland som mest gör att jag känner mig besviken, eller att där finns en kärlekshistoria som tar på tok för mycket plats, eller en tonårig som inte längre är en modig, beundransvärd eller kick-ass hjältinna, eller så är detta helt enkelt inte riktigt my cup of tea, eller så är det allt tillsammans som gör att jag inte blir lika lyrisk denna gång. Nej, tyvärr är detta en något medioker mellanbok, ledsamt men sant.

Som tur är så hämtar sig boken något och slutet är helt lysande!! De sista kapitlen är precis det jag längtat efter och boken slutar i en riktigt cliff hanger, oj oj säger jag bra, såg inte riktigt det komma.
Just därför kommer jag troligtvis att slänga mig över tredje och avslutande delen så fort den kommer ut.

—
I sooo wanted to love the new installation of Splintered. But for me the story fell a bit flat. Suppose I wanted more of Wonderland and the creatures that inhabit that bizarre, weird and just lovely enchanted world. What I got was too much of a (not so healthy) love story, an Alyssa that seems to have forgotten all that I loved from Splintered, her courage, her strength and her whimsical and rebellious soul that made her a perfect heroine and made that book so amazing.

Fortunate the ending was really good, and although most of the book felt too thin (and long) I’m so looking forward next installation.
Here’s hoping for more Wonderland and more of the strong headed and brave Alyssa we all love and miss!

____________________

Betyg 2.5/5

Unhinged (Splintered #1)
Av A.G. Howard
Publicerad 2014 av Amulet Books