Hittade precis en nyhet om ett boksläpp som gjorde mig lite nostalgisk. Såg på SF-bokhandelns Twitter flöde följande; Dagens text: Nytt med Anita Blake. Först slog mig tanken, “åhå minsann en ny Anita Blake bok vad trevligt”, raskt följt av “nä men inte ytterligare en till”. För jag har en liten hat/kärlek till Fru Hamiltons hjältinna. Men eftersom dagen gått lite i nostalgins tecken (pratade med arbetskollega på lunchen och på Twitter med Bokstäverna om Yoko Tsuno) så var jag bara tvungen att skriva några rader.
En gång i världen var Laurell K Hamilton en utav de bästa författarna utav urban fantasy, ja nästan innan det begreppet fanns. De först böckerna är helt fenomenala, jag och väninnan räknade ner dagarna tills nästa bok skulle släppas. Hamiltons värld är trovärdig, fylld med zombies, vampyrer, varulvar, faeries och mycket mer, allt presenterat på ett (då i alla fall) nytt fräscht sätt. Hennes hjältinna börjar som en någotsånär vanlig kvinna som dock har en förmåga att uppväcka zombies, men blir successivt mer stark och mäktig desto mer involverad hon blir i (bland annat) vampyrpolitik. Men det var länge sedan det, jag är kvar på bok nummer 16. Ni kan läsa om mitt tappra försök att läsa klart denna bok här.
Men när jag läste följande så blev jag lite sugen på att göra ett försök igen;
Zombier har alltid funnits där, som hinder i hennes karriär som vampyrjägare, men aldrig på samma sätt som nu. I tjugoandra boken, som släpps idag, har zombierna plötsligt blivit snabbare, aktivare, och med ett bett som för över zombiesmittan till offret. Lite som vampyrer, med andra ord, fast ruttna.
Väldigt otrevligt. Inte ens Anita Blake vet hur det ska sluta.
Fantastiskt bra skrivet och gör att jag blir lite, lite sugen. Hela texten finns att läsa på Science Fiction Bokhandeln
Så frågan är skall man raskt hoppa över 6 böcker och hoppas att vi återse den gamla Anita Blake, eller är det samma stuk som de sista böckerna och det hela resulterar i att man blir kanonfull, åtminstone om man tröstar sig med följande spel när man läser
the road so far... 