Så var det dags för mitt bidrag till Kulturkollos bloggstafett, där vi ärar och lyfter upp kvinnor som betytt något för oss, verkliga, fiktiva, levande, döda, någon känd eller någon vi känner.
Idag finns det så mycket underbar litteratur där båda könen får lika utrymme, vi hittar även berättelser i alla sorters genrer som är fyllda med starka kvinnor som vågar ta plats, där de är i fokus i sin egen berättelse. En trend som jag bara kan applådera och hoppas att den fortsätter, så att det vi på sikt slipper prata om just kön och fokusera på människor istället.
Handen på hjärtat, idag är det mer kvinnliga än manliga författare som får promenerar med mig hem och gör mig sällskap i lässoffan, men det har inte alltid varit så. Under min tidiga tonårstid var det mest böcker inom fantasy och sf jag läste, det började med de stora männen, såsom C.S. Lewis och J.R.R. Tolkien, men där fanns även David Eddings (ve och fasa), Terry Brooks (nåja), Stephen R. Donaldson (varför jag kämpad mig igenom han böcker är fortfarnade ett mysterium) sedan så fanns där udda själar såsom Terry Pratchett, Douglas Adams och Isaac Asimov…
Jag skulle kunna fortsätta och lista namn, men ni ser nog trenden. Män, män och återigen män och även om det fanns framträdande flickor/ kvinnor i några av alla dessa böcker så var de få och långt emellan. Nej det var inte böckernas värld jag hittade min förebild, någon att se upp till, hon kom i en mer tecknad form.
Snubblade i tidig tonår över en hel hög med gamla Agent X9 och där hittade jag en serie som hade en stark kvinna i huvudrollen, nämligen Modesty Blaise.
Och ja, den vuxna feminist som jag är idag, har en och annan tanke kring Peter O’Donnell hjältinnan, hur hon framställs, tecknas etc. men det är en helt annan diskussion det och kanske något jag i framtiden kan djupa mer.
För där och då var hon min idol och jag kastade mig över allt som fanns både i tecknad såväl som i bokform. Så vad var det som lockade mig? Först och främst tror jag det handlade om att även om man har en uppväxt som är långt ifrån bra (i Modestys fall ett under att hon överlevde), så finns det en möjlighet att mot alla odds lyckas, att få ett betydligt bättre vuxenliv. Berättelsen visade på att hur illa det än är, hur mörkt det än ser ut, så finns där alltid en möjlighet, en väg ut och det var precis vad jag behövde.
För även om Modesty Blaise under många år var kriminell, så möter vi henne när hon börjar jobba för den brittiska underrättelsetjänsten och hennes förflutna var mer en förklaring till den hon är idag, hennes bakgrund har gjort att hon nu kan gå från (pensionerad) kriminell till en hjälte som hjälper de svaga och straffar de “onda”. Men Modesty var inte bara stark, tuff och kapabel att kick-some-serious-ass, för det gjorde hon med bravur. Nej hon var även självsäker, gick sin egen väg, valde istället för att bli vald och vi får inte heller glömma hennes förhållande med Willie Garvin, en äkta och platonisk vänskap, vilket känndes upplyftande fräscht.
I Modesty Blaise så hittade mitt unga jag en role-model, en något märklig förebild kan man kanske tycka, men hon var ändå någon att hämta inspiration hos. Skulle kunna säga att det var lite där och då jag började sluta skämmas över att jag läste tecknade serier (tjejer läste ju inte den typen av serier och framför allt inte när man började bli vuxen, nej serier var för barn), att det inte är helt fel med att vara lite egen och gå sin egen väg och att försöka vara stolt över den man är. Det var även upplyftande att läsa om ett platoniskt förhållande med en från motsatta könet, allt handlar inte om romans.
Nu är jag fullt medveten om att under min uppväxt så fanns det så klart en hel hög med både kvinnliga författare och starka kvinnliga karaktärer, för efter “gubbarna” blev det Ursula K. Le Guin, Margaret Weis, Margaret Atwood för att nämna några av de tidigare. I deras spår hittar vi sedan givetvis J.K. Rowling, Cassandra Clare, Charlaine Harris, Rachel Caine för att nämna några få. Men det är minnena som idag får ta plats och för mig är det mina kära seriehjältar som dyker upp först och det är i synnerhet Modesty som får vara den där personen som fanns där vid min sida, som stöttade och gav styrka.
Avslutningsvis, kan jag nämna att ett utav mina största fan-girl ögonblick var när jag för många år sedan fick träffa Peter O’Donnell, denna artigt tystlåtna brittiska gentleman fick signera mitt ex av Cobra Trap, där vår hjältinna och Willie Garvin möter sitt slut. Den står fortfarande oläst på hyllan, för jag är helt enkelt inte redo att möta min tonårsidol död. Nej så långt har jag inte kommit än, även om det var år och dagar sedan jag läste Modesty Blaise, så är jag helt enkelt inte redo att säga adjö.
Med detta något spretiga inlägg och med all säkerhet inte det djupaste ni kommer att läsa idag, så lämnar jag ordet över till nästa blogg, 16.00 kommer Tittelina att ta över stafettpinnen.
the road so far... 