Så var det dags för mitt bidrag till Kulturkollos bloggstafett, där vi ärar och lyfter upp kvinnor som betytt något för oss, verkliga, fiktiva, levande, döda, någon känd eller någon vi känner.
Idag finns det så mycket underbar litteratur där båda könen får lika utrymme, vi hittar även berättelser i alla sorters genrer som är fyllda med starka kvinnor som vågar ta plats, där de är i fokus i sin egen berättelse. En trend som jag bara kan applådera och hoppas att den fortsätter, så att det vi på sikt slipper prata om just kön och fokusera på människor istället.
Handen på hjärtat, idag är det mer kvinnliga än manliga författare som får promenerar med mig hem och gör mig sällskap i lässoffan, men det har inte alltid varit så. Under min tidiga tonårstid var det mest böcker inom fantasy och sf jag läste, det började med de stora männen, såsom C.S. Lewis och J.R.R. Tolkien, men där fanns även David Eddings (ve och fasa), Terry Brooks (nåja), Stephen R. Donaldson (varför jag kämpad mig igenom han böcker är fortfarnade ett mysterium) sedan så fanns där udda själar såsom Terry Pratchett, Douglas Adams och Isaac Asimov…
Jag skulle kunna fortsätta och lista namn, men ni ser nog trenden. Män, män och återigen män och även om det fanns framträdande flickor/ kvinnor i några av alla dessa böcker så var de få och långt emellan. Nej det var inte böckernas värld jag hittade min förebild, någon att se upp till, hon kom i en mer tecknad form.
Snubblade i tidig tonår över en hel hög med gamla Agent X9 och där hittade jag en serie som hade en stark kvinna i huvudrollen, nämligen Modesty Blaise.
Och ja, den vuxna feminist som jag är idag, har en och annan tanke kring Peter O’Donnell hjältinnan, hur hon framställs, tecknas etc. men det är en helt annan diskussion det och kanske något jag i framtiden kan djupa mer.
För där och då var hon min idol och jag kastade mig över allt som fanns både i tecknad såväl som i bokform. Så vad var det som lockade mig? Först och främst tror jag det handlade om att även om man har en uppväxt som är långt ifrån bra (i Modestys fall ett under att hon överlevde), så finns det en möjlighet att mot alla odds lyckas, att få ett betydligt bättre vuxenliv. Berättelsen visade på att hur illa det än är, hur mörkt det än ser ut, så finns där alltid en möjlighet, en väg ut och det var precis vad jag behövde.
För även om Modesty Blaise under många år var kriminell, så möter vi henne när hon börjar jobba för den brittiska underrättelsetjänsten och hennes förflutna var mer en förklaring till den hon är idag, hennes bakgrund har gjort att hon nu kan gå från (pensionerad) kriminell till en hjälte som hjälper de svaga och straffar de “onda”. Men Modesty var inte bara stark, tuff och kapabel att kick-some-serious-ass, för det gjorde hon med bravur. Nej hon var även självsäker, gick sin egen väg, valde istället för att bli vald och vi får inte heller glömma hennes förhållande med Willie Garvin, en äkta och platonisk vänskap, vilket känndes upplyftande fräscht.
I Modesty Blaise så hittade mitt unga jag en role-model, en något märklig förebild kan man kanske tycka, men hon var ändå någon att hämta inspiration hos. Skulle kunna säga att det var lite där och då jag började sluta skämmas över att jag läste tecknade serier (tjejer läste ju inte den typen av serier och framför allt inte när man började bli vuxen, nej serier var för barn), att det inte är helt fel med att vara lite egen och gå sin egen väg och att försöka vara stolt över den man är. Det var även upplyftande att läsa om ett platoniskt förhållande med en från motsatta könet, allt handlar inte om romans.
Nu är jag fullt medveten om att under min uppväxt så fanns det så klart en hel hög med både kvinnliga författare och starka kvinnliga karaktärer, för efter “gubbarna” blev det Ursula K. Le Guin, Margaret Weis, Margaret Atwood för att nämna några av de tidigare. I deras spår hittar vi sedan givetvis J.K. Rowling, Cassandra Clare, Charlaine Harris, Rachel Caine för att nämna några få. Men det är minnena som idag får ta plats och för mig är det mina kära seriehjältar som dyker upp först och det är i synnerhet Modesty som får vara den där personen som fanns där vid min sida, som stöttade och gav styrka.
Avslutningsvis, kan jag nämna att ett utav mina största fan-girl ögonblick var när jag för många år sedan fick träffa Peter O’Donnell, denna artigt tystlåtna brittiska gentleman fick signera mitt ex av Cobra Trap, där vår hjältinna och Willie Garvin möter sitt slut. Den står fortfarande oläst på hyllan, för jag är helt enkelt inte redo att möta min tonårsidol död. Nej så långt har jag inte kommit än, även om det var år och dagar sedan jag läste Modesty Blaise, så är jag helt enkelt inte redo att säga adjö.
Med detta något spretiga inlägg och med all säkerhet inte det djupaste ni kommer att läsa idag, så lämnar jag ordet över till nästa blogg, 16.00 kommer Tittelina att ta över stafettpinnen.
the road so far... 
Så viktigt det är med förebilder när man är barn. Jag är ingen serieläsare så jag har missat Modesty.Serievärlden i min ungdom var mycket killar, kanske är det annorlunda nu?
Serievärlden är betydligt bredare idag, med både “traditionella” serier från Europa, superhjältarna från USA och även Manga från Japan och Korea, det i sig öppnar upp för en bättre bredd när det kommer till kön, etnicitet och sexualitet.
Tyvärr så kan jag nog känna att det fortfarande är mycket killar, framför allt när det kommer till superhjältarna.
Men sakta så börjar de bli mer och mer både kvinnliga författare, artister och karaktärer så även om vi inte är där än, så känns det betydligt bättre idag än bara för 10-15 år sedan.
Jag har nog aldrig läst Modesty Blaise, även om jag har stått och fingrat på tidningarna i det förflutna. Kanske skulle plocka upp dem 🙂
Om man bortser från att hon allt i mellan åt tecknas på ett högst sexualiserat sätt, är en hel del naket i de där gamla serierna, så finns där ändå en stor behållning.
För mig var hon lite av de första kvinnan som valde själv över sin kropp, liv och så var hon ju lite av en kvinnlig James Bond och tonårstjejen i mig älskade det.
Så hittar du några gamla övergivna tidningar, ge de en chans så där lagom en slö-söndag om man inte vill tänka allt för mycket 😉
Modesty Blaise var ju ganska tidig.
Ja det kan man lugnt säga, första stipen kom ut 1963 och sista publicerades väl om mitt minne inte sviker mig på tidigt 2000 tal. Hade förmånen att få ärva en hel garderob med gamla serier och helt klart så är det Modesty som jag minns bäst.
Just vad gäller fantasy så tycker jag det är svårt att skilja på vad som är skrivet av män och vad som är skrivet av kvinnor. Om det inte stod på pärmen alltså 😉 Och så blir jag nyfiken, varför skriver du “ve och fasa” efter David Eddings? Jag har själv läst en av hans böcker, och det är dotterns favoritförfattare. Och hon är en person som inte köper stereotyper.
Ibland kan ju även pärmen göra det svårt, vissa av de äldre fantasyböckerna av kvinnor gavs ut under pseudonym 😉
Oj, jag vet inte riktigt var jag skall börja när det kommer till Eddings, skulle kunna skiva en novell om vad jag tycker är prblematiskt med hans böcker. Jag vet många som älskar hans böcker, men lite kortfartat så är min åsikt att Eddings är en enda stor fantasy kliché och återvänder om och om igen samma historia, sedan finns där även en hel del sexism och allt som det för med sig.
När det kommer till bra ungdoms litteratur med starka och framför allt med intressanta flickor/kvinnor vinner helt enkelt inte Eddings i min bok, inte när det finns så mycket annat man kan läsa i stället.
Tycker din dotter om att läsa böckerna så tycker jag hon skall fortsätta göra så, det viktigaste är den enskilda upplevelsen. Men skulle du fråga efter ett bra fantasytips, så ligger Eddings definitvt inte överst på min lista. 😀
Modesty Blaise är en idol för mig med. Jag gillar att hon också har ett sexliv som en naturlig del av hennes tillvaro, med lite olika personer. Det händer också att hon har sex med nån skurk av praktiska skäl och det behandlas också rätt sakligt, inte kul, men inte heller ett öde värre än döden för henne. Och förhållandet mellan henne och Willie är verkligen fint. Jag läser om mina serier regelbundet, de facto. Inte helt oproblematiska kanske, men fantastiska för sin tid och kontext.
Visste du att Peter O’Donnell också har skrivit historiska äventyrsromaner med kvinnliga huvudpersoner under pseudonymen Madeleine Brent (notera initialerna)? Jag råkade på en för några år sedan (bloggade om saken här) och har sedan läst flera andra. De är inte världens största litteratur, men jag gillar dem skarpt 🙂
Oj nej det hade jag ingen aning om att han hade gjort, helt missat!
Kanske borde se ifall bibblan har någon av dem, kul tips, ibland behöver man inte ha världens största litteratur, bra underhållning funkar finfint det med.
Tackar och bockar 🙂
Håller helt med dig, just att hon valde sina partners, att hon inte hade en fast och hur hon såg på sex och sin sexualitet är några av de sidorna som tror jag fastnade för henne.
Jag har börjat läsa om några av mina riktigt gamla serier, vissa dammas av med jämna mellanrum, såsom typ Sandman, men vissa har blivit kvar på hyllan allt för länge. Nu för tiden känns det som tiden bara räcker till för nytt och det är ju lite synd.
Kanske dags för lite mer Modesty igen helt enkelt 🙂
Jag läste aldrig Modesty Blaise när jag var liten, men det var väldigt intressant att läsa ditt inlägg om henne. Tack! 🙂
Var så god, det var så lite så 🙂
Intressant inlägg. Har själv aldrig läst Modesty Blaise.
Tack ska du ha.
Serien har ju några år på nacken och jag tyckte det var lite kul att återbesöka mitt unga jag.
Modesty ja! Henne gillade jag också som yngre, men har inte läst någon serie eller bok om/med henne på evigheter. Undrar just om jag skulle gilla idag.
Lite så tänker jag med, men samtidigt så kan är ju en gammal kär vän, alltid en kär vän, så hur illa kan det vara 😉