Måste erkänna att jag inte hoppade på Veronica Roth tåget när det begav sig. Ibland så hänger man med från början och ibland så när hajpen är som störst så kommer andra böcker i mellan.
Visst så låg böckerna på min att-läsa-lista, men kom mig aldrig riktigt för och sedan när det läkte ut att första boken skulle bli film och få premiär mars/april 2014, tja då beslöt jag mig helt sonika för att vänta med boken och se filmen först.
Jag tänkte jag börjar med bokversionen, detta är ju trots all mest en bokblogg 😉 Var helt enkelt bara tvungen att även läsa boken, för filmen (som jag såg för ett par månader sedan) gav verkligen mersmak och helt ärligt så uppskattade jag både bok och filmatiseringen av den.
Från Goodreads:
In Beatrice Prior’s dystopian Chicago world, society is divided into five factions, each dedicated to the cultivation of a particular virtue; Candor (the honest), Abnegation (the selfless), Dauntless (the brave), Amity (the peaceful), and Erudite (the intelligent). On an appointed day of every year, all sixteen-year-olds must select the faction to which they will devote the rest of their lives. For Beatrice, the decision is between staying with her family and being who she really is–she can’t have both. So she makes a choice that surprises everyone, including herself.
Först ut, det jag tyckte var riktigt bra.
En värld med olika fraktioner var en intressant idé, att ta en eller två mänskliga karaktärsdrag, koppla dessa till hur man agerar, tänker och lever, ja i stort utgår ifrån dessa hur samhället delas upp och styrs, kändes nytt och fräscht. Det förklaras rätt snabbt de stora skillnaderna mellan fraktioner och som läsare så våndas du med Beatrice, att lämna det hemtama för något som hon knappt kan sätta fingret på. För i boken är valet inte riktigt så enkelt. Början känns inte så dystopiskt, det är inte förrän vi kommer till initiationsriterna som Dauntless har, det är då man först på allvar börjar känna av lite att något kanske inte är som det borde vara. Har läst en del recensioner där det klagats på att det är lite väl mycket våld, jag håller inte med där, tycker att dessa våldsscener är lagom balanserade och de mixas väl med karaktärsbyggandet och behövs för det som komma skall.
En annan sak jag tyckte om med Divergent är att vi blir presenterade för ett helt gäng med karaktärer som vi på gott och ont får lära känna. Så tummen upp för att det inte enbart kretsar kring hjältinna/ alfahane och de onda. Just det alfahane, Four, tja jag vet inte, han är nog den som kändes lite endimensionell, jag vet inte det är något som jag helt enkelt saknade i romanen, har svårt att sätta fingret på vad egentligen. Nåväl. Romansen, jag tycker om att själva romansen tar ett steg tillbaka, visst finns den där i bakgrunden, men det tar inte upp för mycket plats och den känns åtminstone inte förrän i slutet som det är det viktigaste elementet. En av dessa andra mer viktiga element är givetvis att vi har en stark flicka som huvudkaraktär, inte nog med att hon är stark hon är även rätt kick-ass och blir stakare allt eftersom, men där finns även ödmjukhet och i början en vilsenhet, en känsla av att vara ensam och vi får inte glömma envishet och stolthet, alla karaktärsdrag som gör en flicka mänsklig. För vi möts först av en lite tystlåten flicka som inte tar så mycket plats, men efter sitt val att gå med i Dauntless så får vi se henne växa, se henne tvivla och i slutändan se vilken kapacitet hon har inom sig.
Jag gav Divergent 4 av 5 på Goodreads, trots att jag slukade denna boken på någon dag och trots att jag tycker den är riktigt bra. Så vad saknas?
Inte för där finns så mycket som jag tycker är negativt, men det finns ett par problem. För det mesta så föredrar jag mina dystopier mörka med hopplöshet och misär, oftast med någon form av totalitärt styre, exempelvis som i Tahereh Mafis Shatter me serie eller om det skall vara riktigt, riktigt hopplöst som i Justin Cronins the Passage. Det saknas helt enkelt här, jag skulle nog mera villa kalla Divergent för en ungdomsdystopi light.
Önskar att Veronica Roth presenterat mer om staden, dess befolkning och framför allt de som styr. Hon ger lite hintar här och där, men går definitivt inte in på någon djupare beskrivning eller analys av samhället som Beatrice befinner sig i. När man beskriver en alternativ framtid, framförallt inom dystopi/ post-apokalyps så vill jag som läsare ha en bild av omgivningen, vilka är drivkrafterna bakom händelserna i boken, detta för att förstå karaktärerna. Självklart behövs inte allt avslöjas, för det att inte veta kan ju vara något som kommer längre fram. Men jag hade önskat lite mer kött på benen.
Filmbesöket, som det begav sig tidigare i våras.
Jag och fina Setsuna & Looot bestämde oss för att så fort Divergent kom ut på bio så skulle vi se den, vi bokade till och med in oss på en föreställning i VIP-salongen på Bergakungen, jag har tidigare testat på denna fantastiska upplevelse och ville visa för de fina hur extra bra och lyxigt det är med lite VIP i livet 😉
Först blir man hälsad välkommen av en värd och visad in i loungen, där det på bordet finns en massa gott godis som man kan mumsa på innan bion, där finns en bar om man skulle önska något starkare att dricka (denna typ av dryck ingår ej i biljettpriset, men finns där ändå om man önskar krydda lite extra med en cocktail), sedan när det är dags att gå in i salongen så är det bara att ta så mycket läsk och popcorn man vill. Sedan har vi fåtöljerna, åh dessa fåtöljer, rymliga med bord på var sin sida och gått om benutrymme. Just det ja, nämnde jag att det är 18 års gräns, inga skräniga tonåringar, inget mobilflippande eller tjatande. Nej hit går man (och betalar en slant) för att man vill gå på bio, inget annat! Briljant! Lyxigt! Låt oss göra det igen!
Nu till filmen då.
Måste säga att jag tyckte den var riktigt, riktigt bra. Shailene Woodley och Theo James som Beatrice/ Tris och Four har jag inte sett något direkt av innan, men de ger intressanta och trovärdiga tolkningar av sina karaktärer, vidare så finns ju även lite större namn som Ashley Judd, Tony Goldwyn och Kate Winslet (helt lysande som Jeanine), kanske för att ge lite mer tyngd till filmen, men det behövs knappast för det är givetvis ”ungdomarna” som sticker ut. Det är ett snyggt foto, bilderna ifrån resterna av gamla Chicago blandat med det nya samhället är bra gjort och sätter definitivt stämningen. Tris är i början förtjusande lågmäld, men man förstå rätt snabbt vilken envis tjej det här är och all eftersom tiden går så ser vi henne hitta sin styrka och den resan var mycket bra gjord. Den sakta framväxande kärlekshistorien levereras så där perfekt lagom, lite sött men tar inte över handlingen. Four är *fan girl suck* läcker som sig bör och det skäms jag inte för, jag tycker om att se min alfahane läcker och extra sexig, jepp för så enkel är jag.
Divergent är en snygg mix av växa upp, hitta sig själv och sin styrka, finna vänskap och kärlek, det är om konspiration, experiment, svek, utsatthet och givetvis action allt i lagom doser och utan att bli för klichéartat.
Som dystopi funkar filmen finfint, även om den är precis som jag nämnde ovan lite åt det ljusa hållet. När väl sluttexterna kommer så satt vi tyst och titta på varandra för att sedan utbrista Whow, det här var ju faktiskt riktigt bra.
Så den stora frågan, Bok eller Film?
Tja, svaret är rätt enkelt denna gång, givetvis båda!
Filmen – står sig bra och även om den faktiskt håller sig rätt nära förlagan så finns där givetvis lite ändringar som är gjorda och sekvenser som inte är exakt samma som i boken. För man får inte glömma att det är två olika medium, med olika utmaningar och framförande och som film så gillade jag den starkt. De ändrade bitarna funkar mer än väl. Exempelvis så kände jag mer av (och tyckte om) attraktionen mellan Tris och Four i filmen, mer än jag gjorde i boken, där funkade det inte hela vägen ut för mig om jag skall vara ärlig.
Boken – vad jag saknade i filmen som finns med i boken, ja givetvis mer av karaktärerna runt omkring Tris och Four, visst man kan inte få allt, men lite mer hade kanske inte skadat, men det är väl egentligen inte så viktigt, storyn funkar ändå. Nej det som jag definitivt önskar är att de följt mer av boken är Tris mamma, att vi fått se henne tidigare, jag förstå faktiskt inte varför de väntar till slutet att göra det “stora avslöjandet”.
Ska jag var helt ärlig så kommer jag inte på så mycket mer, visst filmen kändes lite mer högteknologiskt än boken, men båda funkar i sitt forum. Nej jag tror att jag ger tummen upp till båda versionerna och rekommenderar varmt båda!
Nu är den stora frågan bara, skall jag läsa Insurgent nu, eller skall jag vänta och se filmen först och sedan läsa boken?
____________________
Betyg 4/5
Divergent (Divergent #1)
Av Veronica Roth
Publicerad 2011 av Katherine Tegen Books
Divergent the Movie, Summit Entertainment
Från Goodreads:
Just loved to be back in Gail Carrigers and her lovely Parasol Protectorate world. It’s still Gail’s wonderful words but definitely a different voice then Alexia.
the road so far... 