Älsklingsstrofer, en sång, en dikt och en textförfattare

Veckans tema borta hos Kulturkollo är vackra formuleringar.
Dessa underbara ord och meningar, de berör, de stärker, de får oss skratta högt och får tårarna sakta rinna. Oavsett i vilken form de kommer i så finns det där för oss alla i alla de former.

Denna tisdag är temat att “att välja ut en poet eller textförfattare, en dikt och en sångtext som betyder mycket för dig. En slags trio, men av det spretigare slaget. Berätta varför just denna person och dessa texter är så betydelsefulla för dig.”

Sångtexten var inget problem för mig, den första som dök upp är den som kommer här, en grupp som levt länge med mig och även om det blir mer sällan än ofta jag lyssnar på dem idag så berör de alltid.
Att lyssna på hemma, ja då rullar tårarna, på dansgolvet, blev det ett melankoliskt beat och live, ja då var känslan oftast nästan statsliknande.

Denna är för de som lämnat oss, för kärlek som ej längre finns och för förlorade dagar. Eller kanske bara en känsla, en tanke och en möjlighet, vem vet.
Det här är i alla fall Beloved med VNV Nation:

Moments lost, though time remains
I am so proud of what we were
No pain remains, no feeling
Eternity awaits
Grant me wings that I might fly
My restless soul is longing
No pain remains, no feeling
Eternity awaits

Kärleken, ja kan vara det tyngsta vi upplever, framför allt när det kommer förlust. Men kärlek är så mycket mer, det är ljus, den är vacker och gör oss till bättre människor.

I litteraturen och framför allt poesin finns det många som försöker förklara kärlekens mystik, dess natur eller rätt och slätt presentera en enkel kärleksförklaring. För mig så dyker alltid dessa strofer upp, att för i all evighet befästa kärlek till någon, det är helt enkelt vacker poesi:

Shall I compare thee to a summer’s day?
Thou art more lovely and more temperate.
Rough winds do shake the darling buds of May,
And summer’s lease hath all too short a date.
Sometime too hot the eye of heaven shines,
And often is his gold complexion dimmed;
And every fair from fair sometime declines,
By chance, or nature’s changing course, untrimmed;
But thy eternal summer shall not fade,
Nor lose possession of that fair thou ow’st,
Nor shall death brag thou wand’rest in his shade,
When in eternal lines to Time thou grow’st.
So long as men can breathe, or eyes can see,
So long lives this, and this gives life to thee.
Sonnet 18 av William Shakespeare

Jag avslutar dagens bidrag av favoritstrofer med ett par meningar ifrån en utav mina all-time-favorit bokserie, för dessa böcker är inte enbart bara berättelser, nej i mitt tycke är de helt enkelt konst! Inte första gången jag citerar och troligtvis inte sista, men jag kan inte släppa taget än.

Hope.
It’s like a drop of honey, a field of tulips blooming in the springtime. It’s a fresh rain, a whispered promise, a cloudless sky, the perfect punctuation mark at the end of a sentence. And it’s the only thing in the world keeping me afloat.
Tahereh Mafi, Unravel Me

Se man på, det blev mer om kärlek än jag hade tänkt, även dagens TTT handlar om just kärleksromaner. Tyvärr har dagen försvunnit i ett långt arbetsmöte uppe i storstaden följt av trevlig middag med en fin väninna, så jag hann inte riktigt med att få färdigt. Jag får helt enkelt fuska och skriva ner ett par rader i morgon istället.

Nu skall jag försöka få några timmars sömn, glömde mina öronproppar och hotellrummet ligger jämte en ljudlig hiss, som går upp och ner och upp och…tja, ni förstår, känner mig rätt långt ifrån kärleksfull just nu, så önska mig lycka till.