the road so far…

The Day of the Doctor!

Underbart, fantastiskt, känslosamt, förtrollande och helt magiskt!!!

Är några utav de känslor jag hade när jag gick ut ifrån Bio Roy i lördags.
Givetvis var det visningen av 50års jubileumsavsnittet, The Day of the Doctor som är upphovet till alla dessa känslor och tankar. Tack vare fina SF-Bokhandeln så fick även vi i Göteborg möjlighet att se detta tillsammans och samtidigt som fans över hela världen. Eventet har till och med hamnat i Guinness rekordbok, landade på 64 länder och 6 kontinenter och beräknat till 77 miljoner tittare! som samtidigt såg hyllningsavsnittet på TV och i biografer. Amazing! Och Coolt 😀

Det var länge sedan jag faktiskt gjorde något riktigt nördig, att köa i timmar för att få så bra platser som möjligt, att mingla och prata nörderier med främlingar (och vänner) att frossa och dela denna upplevelse med likasinnade, ja jag hade helt glömt hur magiskt dessa upplevelser är.
Jag är så glad att jag kom iväg och såg detta på bio och inte satt och tittade på det själv hemma i TV-soffan, för jag tror att även om jag säkert tyckt att det var bra så hade jag inte varit lika lyrisk som jag fortfarande är.

Men för att backa bandet lite och summera eventet;
beslöt mig rätt tidigt för att själv gå bort till bion då det var ej bokningsbara platser, först till kvarn är det som gäller och jag var lite osäker på hur tidigt folk skulle börja köa. Jag hade turen och hittade en arbetskollega och hans vänner att sällskapa och minsann om vi inte hamnade först i kön. De hade kommit lite tidigare och hade fått tips av personalen vilken rad och plats som i deras tyckte var de bästa och som första nördar in i salongen så fick vi just dessa, skam den som ger sig 😉
Tror stackars personalen var lite smått förvånade över alla som var där timmar innan och mer än gärna stod och köade. Kan kanske jämföras med visningen innan, inte för att jag vet vad för film det var, men ut tassade typ 4-6 personer, vilket vi givetvis hade lite kul åt och skrockade lite över vår egen nördighet. Foaljen fylldes på i takt med att timman närmade sig och i detta myller av fina människor skymtades ett axplock fez’ar, ett gäng sonic screwdriver, doktors av alla årsmodeller, några Amy Pond, rätt många bow ties och annat smått och gott.
Insläpp skedde med en hel halvtimma tillgodo, SF-bokhandelns personal hälsade alla välkomna, sedan blev det lite improteater som gick i sann Doctor Who anda. Var först lite skeptiskt men oj vad det var kul och med tanke på jubel och applåder så uppskattades det av den stora massan! Stor eloge och tack till Improsaurus, ni gjorde ett utmärkt jobb! Jag skrattade så att tårarna rann.
Sedan blev det lite utlottning av goodie bags, givetvis ifrån SF-bokhandeln, tyvärr gav mina 4 lotter ingen vinst, hade varit kul om man vunnit lite coola merchandise, men alla kan ju inte vinna. Nä det fick räcka med en biljett och en fantastiskt bra sittplats och det är inte fy skam det.
Så var det äntligen dags, på med 3D-glasögonen, luta sig till tillbaka och away we go!

Det hela började med att Commander Strax informerar om biovett och vad som händer när detta inte uppfylls, helt lysande! Dessa bestraffningar borde kanske införas på alla biografer jämt! Så började det (som vi längtat) och det första vi fick se och höra är gamla Doctor Who introt (nostalgi på hög nivå) följt av en resa som heter duga. Det jublades, skrattades, applåderades och tjoades, när väl slutet kom så tror jag inte där fanns ett öga som var torrt. Jag har fortfarande lite svårt att få ner några vettiga tankar om The Day of the Doctor, går fortfarande runt som på små moln. Avsnittet var och är till stor del en enda stor kärleksförklaring till alla fans och alla som medverkat under åren.

Hoppar över att gå in på detaljerna om vad själva avsnittet (som faktiskt blir det 799e, kan ni fatta det) handlar om, då där kanske finns några få som av olika anledningar missat att se det, onödigt med Spoilers! Det var omtumlande, historien skrevs om (inget jag stör mig på, hallå, det är ju en serie som bygger på tidsresor), David Tennants tionde doktor var med (tjohooo! happiness), vi fick återse Billie Piper (ohhh), men inte som Rose utan som Bad Wolf (briljant), självklart så fick vi se en hel massa utav John Hurt och the War doctor (miniepisoden The Night Of The Doctor var som en liten aptitretaren inför det som komma skall och nu fick vi frossa i ännu mer). Sedan så var där givetvis så mycket mycket mer, olika karaktärers nämndes och vissa dök upp igen, både gamla såväl som nya och så fick vi givetvis en glimt av den nya doktorn.
När allt var över så föll först en tystnad över salongen, ett fryst ögonblick i tiden kan man kanske säga, tystnaden övergick sedan i allmänt jubel och applåder.

Kvällens bästa, givetvis David Tennant i egenskap som de tionde doktorn, hela jag mös varenda minut han vara med och mitt hjärta gick i tusen bitar (igen) när han i slutscenerna yttrar (åter igen) I don’t want to go. *stora fangirl suckar* och man hörde lite tyst runt om i salongen, “och vi vill inte heller se dig gå”.
Kvällens stora besvikelse, avsaknaden av Christopher Eccleston, trodde och hoppades in i det sista att vi skulle få se John Hurts War Doctor regenerera till den nionde doktorn, men icke. Eccelston hade jag mer än gärna sett göra fler säsonger än den han medverkade i, att han inte var med i detta jubileumsavsnitt kändes trist.

Men. Summa summarum en perfekt lördagskväll och ett lysande hyllning till 50 år av brittisk tv när den är som allra bäst.
Jag ser så fram emot den nya Doctorn och en ny säsong!