Alien är en utav mina absoluta favoriter när det kommer till science fiction filmer, första filmen skrämde livet ur mig, andra filmen var en bergodalbana till action rulle, trean och fyran fyller på och ger oss (på var sitt sätt) nya pusselbitar av världen som Ripley och dessa Aliens befolkar. Prometheus såg jag sååå fram emot att se, men blev gruvligt besviken (den var inte dåligt, bara kändes tja, meh!).
Tidigare i veckan så dök uppgifter om att herr Scott planerar 3 (!) till Prometheus filmer. Personligen är jag dock skeptiskt, men med det i åtanke, dags att damma av en grafisk novell i just detta universum, ett universum där man vet att allt kommer gå åt helsike, om inte förr så senare. Jag pratar givetvis om den grafiska novellen Prometheus: Fire and Stone.
Prometheus: Fire and Stone
Dark Horse Books
Written: by Paul Tobin
Art by: Juan Ferreyra
Cover Artist: David Palumbo
When the Prometheus never returned from her fateful journey to LV-223, the questions surrounding the origins of man went unanswered. Now a new team of explorers seeks to uncover the dark mystery that holds not only the fate of the original mission, but possibly their own damnation.
Året är 2219 och vi befinner oss på skeppet Helios när de närmar sig månen LV-223, i vanligt ordning så möter vi en efter en några av besättningsmedlemmarna, vi börjar att följa filmaren Clara bara någon dag efter hon vaknat ut 2 års kryosömn. Hon presenterar oss för kaptenen, läkaren, astrobiologen, säkerhetsofficeraren och givetvis en Synthetic för att nämna några. Officiellt så är de där på bärgningsuppdrag (låter bekant eller hur), att bärga ett djuprymd skepp med en stor last (= stor ersättning), men såklart så finns där alltid någon som har en egen agenda, i detta fall kaptenen själv, som under lång tid studerat sir Peter Wayland och hans ödesdigra expedition 2090 till just LV-223 där han förväntade sig hitta spåret av de han kallar Engineer, våra skapare, resan som han aldrig kom hem från. Så långt allt väl.
En liten expedition tar sig ner och istället för en karg ökenliknande miljö så möts de av en tät djungel med märklig vegetation och växter, dessutom fylld med minst sagt bisarra djur och insekter (vi som kan vår ”historia” ser direkt vissa likheter med andra varelser). De hittar även en svartliknande olja som astrobiologen genast blir lite för intresserad i. Andra i gruppen hittar till slut ett skepp, nästan helt överväxt, med texten Hadleys hope! Men Hadley var ju en utpost på en utav de andra månarna i detta planetsystem, kallad LV-426… (jepp, den månen), frågan de alla ställer sig är vad gör den här? Självklart så vill våra tappra äventyrare titta vad som finns där inne i skeppet…klipp och vi se vad som väntar dem…
Ni gissade rätt, det är fyllt med Aliens och såklart en massa Facehuggers. Därefter, tja, det blir som vi säger i Götet, allt går på röva! och som vanligt finns det dolda agendor, mänsklig svaghet, förräderi och lockelser att vinna stort. Mitt i allt detta blodbads kaos så dyker även en utav Engineers upp. Tror inte jag avslöjat allt för mycket nu, det finns ett par tre sidoberättelser, kopplat till expedition 2090, något som händer tiden fram till nu samt givetvis får vi se scener från de som försöker överleva, både expeditonsmedlemmar samt resten av Helios besättning.
FIRE AND STONE ger oss mer förklaringar än vad filmen Prometheus gav oss, så lite av en fortsättning kan man nog säga att detta är, men där finns även viss koppling till de tidiga Alien filmerna, vilket gör detta ett perfekt komplement till alla die hard fans.
Teckningarna snygga och detaljerade, Alien och alla dessa märkliga djur och insekter är tecknade i typisk Giger stil, färgskalan åt det mörka hållet och passar de olika teman med inslag av mörkt rött så klart (rymd, planet och blodbad).
Det som jag känner saknas är att jag som läsare inte känner något för karaktärerna när de en efter en stryker med och det är exakt samma problem jag hade med själva filmen, där karaktärerna inte blev utvecklade ordentlig vilket gjorde att vissa val som görs blir helt obegripliga. Problemet i FIRE AND STONE är att det helt enkelt är för många karaktärer och du känner knappt något för dem. I första filmen, Alien var det tvärt om, man tog sin tid att introducera besättningen, hur hierarkin fungerade, var de kom ifrån, karaktärsdrag etc. till och med i Aliens med alla sina soldater, var de alla olika på sitt sätt.
Summa summarum, trots en del svaghet i karaktärsbyggandet är det otroligt kul att vara tillbaka i Alien världen, att skymta Weyland-Yutani som skuggor via posters eller hintar, som alltid finns de där i kulissen på ett eller annat sätt. I vanligt ordning så ställer dolda agendor, dåliga val och bara mänsklig nyfikenhet till det och tja, vad mer kan man säga än:
Game over man, game over!
Story: ★★★
Art: ★★★★
Overall: ★★★1/5
the road so far... 