I’ve been locked up for 264 Days.
I have nothing but a small notebook and a broken pen and the numbers in my head to keep me company. 1 window. 4 walls. 144 square feet of space. 26 letters in an alphabet I haven’t spoken in 264 Days of isolation.
6,336 hours since I’ve touched Another human being.
Så börjar debutromanen Shatter me av Tahereh Mafi. Denna roman är lite märkligt och udda skriven, en berättelse som både känns ny och fräsch men även lite välbekant.
I en alternativ/ nära framtid så har något gått fel, träden och grönskan håller på att helt försvinna, allt djurliv likaså. Människor svälter, livet vi känner och tar förgivet verkar för alltid vara borta. Mitt i detta så tar the Reestablishment över, det är de som är världens räddning. Bort med alla böcker, all kultur, semesterresor och nöjen. Dags för att följa regler, genom arbete kommer världen bli bättre. Här möter vi 17 åriga Juliette, som varit utan mänsklig kontakt i ett år och varit fängslad längre än så. Vi möter henne precis innan hennes psyke helt faller sönder, plötsligt utan förvarning får hon en dag en cellkamrat, en pojke, vem är han och varför är han där?
Detta till synes slumpartade möte leder till att hon släpps ut, men inte till friheten, oh nej, the Reestablishment har planer för henne, att använda henne som ett vapen. Ett vapen mot alla som vågar opponera sig, vågar tänka fritt eller helt enkelt hamnat i onåd. Juliette har nämligen en förmåga, en gåva eller en förbannelse som hon själv ser det, hennes beröring dödar!
Vad många säker finner störande är sättet Tahereh Mafi för sin berättelse framåt, förutom traditionellt berättande så får vi läsa Juliettes rätt så osammanhängande tankar, i början är de dominerande, men såsmåningom blir de färre, men är alltid där. Personligen så tyckte jag att detta var ett intressant och udda sätt att visa hur ett sinne sakta håller på att lösas upp.
Vi möter en flicka som inte fått någon som helst mänskligt kontakt, en flicka som tidigt möttes av sina föräldrars avsky, en flicka som alltid fick skulden, blev mobbad och i stort inte hade några vänner under sin uppväxt. Lägg där till att föräldrarna utan tvekan lät henne bli inlåst på ett mentalsjukhus (fängelse).
Vad händer med en människa och hennes psyke under liknande omständigheter, hur lång tid kan vi förbli vid våra sinnes fulla bruk innan vi går i kras?!
Shatter me är mer än en berättelse om en ung människas bräckliga psyke, det är här de kanske lite mer enkla och mer igenkännbara bitar kommer in.
Kärlekshistorien; i centrum står två tonåringar och deras spirande romans, inget revolutionerande här, men där finns ändock en liten twist. Kärlekshistorien är vacker i sin enkelhet och omständigheter runt dessa två gör att vi förstår dramatiken den skapar.
Världen; för tankarna till en enklare version av V for Vendetta, åtminstone när det kommer till The Reestablishment och dess lakejer. Uniformer, soldater, bokbrännandet, fattigdom och död bland det enkla folket medans de maktlystna vältrar sig i överflöd.
Bortser man från den lite udda berättarstilen som Tahereh Mafi har, så kan man på ytan tycka att detta är en rätt så typisk dystopisk ungdomsbok. Men allt eftersom jag läser boken så känner jag, (kan hända att jag läser in för mycket men) här finns även kritik mot vårt samhälle som det ser ut idag, om de faror som lurar runt hörnet om vi inte ser om vår jord.
Our people are dying because we are feeding them poison. Animals are dying because we are forcing them to eat waste, forcing them to live in their own filth, caging them together and abusing them. Plants are withering away because we are dumping chemicals into the Earth that make them hazardous to our health.
Och det är väl precis vad en dystopisk berättelse är, ett varningsord på vägen…
Detta är en debutroman som jag slukade snabbt, en dystopisk ungdomsbok med en lite udda berättarstil. Jag blev definitivt sugen på att läsa mer och ta reda på vad som komma skall för vår hjältinna.
——————————
Shatter me
By Tahereh Mafi
Published 2011 by HarperCollins
the road so far... 