Veckans tisdagsutmaning borta hos Kulturkollo handlar om döden, död som får våra hjärtan är brista, som är chockerande, överraskande, förutsägbar, otäck och ibland nästan vacker, ja döden i kulturen är verkligen mångfacetterad och berör oss alla på olika sätt.
Jag vet inte om ni är som mig, har lätt till tårar och snyftar ofta framför tv, i biosalongen och ibland även över en bok.
Lotta utmanar oss till att berätta om den mest minnesvärda döden jag började fundera lite på litterära dödsfall som stannat kvar i minnet, exempelvis i Sagan om Ringen när Gandalf faller när han slåss mot Balrogen, eller Boromirs episka och (i slutet) hjältemodiga död (jag gråter varje gång).
Men så slår det mig, att det är filmscenerna jag tänker på och inte när jag läste boken. Litterärt kommer jag faktiskt inte på någon död som sticker ut, så idag får det blir att fokusera på tv-serier, närmare bestämt Buffy the Vampire Slayer (och då jag har svårt ett välja en död, får blir det de jag minns mest).
Buffy tycker jag är en utav de tv-serier som levererat mest hjärtekrossande ögonblick, Joss Wheldon är en mästare på att sätta stämningen, att vi som tittare känner för våra karaktärer som om de vore nära och kära.
För i Buffyvers går ingen säker.
Den död som jag tänker på först sker i avsnittet The Body (säsong 5), Joyce Summers plötsliga död, den var chockartad och så fint hanterat, i en serie där många dör för handen av demoner och vampyrer, så dör huvudkaraktärens mamma av en aneurysm! Visst hade hon varit sjuk ett tag, men att se henne ligga död på soffan var lika chockerande för oss tittare som för Buffy och hennes vänner.
Redan i andra säsongen har vi flera minnesvärda dödsscener, i Passion hittar vi en död som även om den var rätt förutsägbar så när det väl sker är den brutal och gripande. Stackars Jenny Calendar (dålig idé att gå emot Angelus), hennes död leder till en enorm påverkan på hela gruppen framför allt Giles (scenen när han kommer hem och följer rosenbladen fram till sängen med hennes lik! mästerligt regisserat). Passion är förövrigt en utav de avsnitt som har en nästan filosofisk känsla, avsnittet börjar med Angels fantastiska berättarröst:
“Passion… it lies in all of us. Sleeping, waiting, and though unwanted, unbidden, it will stir, open its jaws, and howl. It speaks to us, guides us… passion rules us all. And we obey. What other choice do we have? Passion is the source of our finest moments; the joy of love, the clarity of hatred, and the ecstasy of grief. It hurts sometimes more than we can bear. If we could live without passion, maybe we’d know some kind of peace. But we would be hollow. Empty rooms, shuttered and dank… without passion, we’d be truly dead.”
Just passion är det genomgående temat i alla säsongerna, framför allt när det kommer till den omöjliga kärleken mellan Buffy och Angel. I Becoming, Part Two (säsongs 2 sista avsnitt) så får Buffy göra det svåra valet, att fördöma sin älskade till helvetet, precis sekunderna efter Angel fått tillbaka sin själ (även om vi misstänker att han kommer tillbaka senare), men där och då, tillsammans med Sarah McLachlan fantastiska Full of Grace i bakgrunden, jepp jag lipar varje gång.
Buffy the Vampire Slayer är fylld av massa minnesvärd död, till och med vår hjältinna själv dör ett par gånger och det är lika hjärtekrossande varje gång, oavsett om det är ett alternativ universum/ värld (the Wish) där även flesta av våra hjältar dör (stora tårar rullar när de en efter en dör, Angel, Xander, Willow och slutligen Buffy), eller när Buffy offrar sig för sina vänner och familj i The Gift.
Buffy är i mitt tycke fortfarande bland det bästa som producerats för tv, trots alla demoner, vampyrer och annan ondska så handlar det egentligen om samhälles- och vardagsproblem, så som att bli övergivenhet eller att tillhöra, om sexism och sexualitet, om missbruk och övergrepp, om kärlek, vänskap och att växa upp.
Kort och gott serien handlar om livet, passionen och döden!
the road so far... 
Vad bra sagt om passion! (Och jag får skamset erkänna att jag har aldrig ens sett Buffy…)
Visst är den en bra beskrivning!
något av en favorit för mig
(inget att vara skamsen för 😉 finns garanterat fler som inte sett serien och inte alla som liksom mig fortfarande har den som favorit 🙂
Buffy! Vilket smart drag. Det finns verkligen minnesvärda avslut i den serien. Mamma Joyce som bara dör. Är det inte Willow som kommenterar just den vanliga döden som är så normal. Döden är ju en del av livet vilket märks väldigt tydligt i Buffy.
Buffy är en ständig källa att ösa ur 😉
Men helt klart nästan varje säsong har mer än ett minnesvärt avslut, vissa mer hjärtekrossande än andra.
Håller helt med dig där om att det tydligt märks Buffy att döden är en del av livet, ingen går säker, inte ens de mest kära karaktärerna.
Det har du nog rätt i att det är Willow.
(Blev lite nostalgisk när jag skrev inlägget, vilken tur att jag och väninnan har tänkt att frossa i Buffy-helger i vinter)
Har bara sett strödda avsnitt av Buffy, men blir sugen på att se den från början. Fast den gick väl ett otal säsonger har jag för mig?
Gillar förresten dina betygsdefinitioner 🙂
Jag har faktiskt inte heller sett Buffy, men jag älskar när man kan snöa in på något så där 🙂
Tummen upp för Boromir. Tyckte Sean Bean gjorde en jättebra insats.
Vill nämna Vasquez och Gorman i Aliens där döden är på något sätt försonande för Gorman (även om priset är lite väl högt för hans “brott”). För Vasquez (Jeanette Goldstein gjorde en jättebra insats) uppfattade jag det mer som att det var kanske en naturlig utgång – leva av svärdet, dö av svärdet – då hon började slåss mot något som var farligare än henne. Även om hon såklart inte heller förtjänade den döden.
Samt att det var också bra klippt/skrivet så nästa scen blir helt annat fokus och ingen funderar på eller påpekar deras offer i kontrast till Boromir som till slut fick både respekt och beröm från Aragorn.
//Mattias
Hi great reading your poost